Ellinor

Kände igen mig en del i den där beskrivningen. Det där gruset, som liksom skaver på insidan. Den där gråten, som sköljer och lindrar, för en stund. Den där gråten, som det var så oerhört väldigt längesedan nu.

Jag har lånat en bok av vitamin - tillsammans är an mindre ensam.

Och jag har klippt mig idag. Kort kort otroligt kort! Bror tyckte det var fint. Pappa tyckte detsamma, liksom mamma. Jag tycker det känns.. ovant, såklart. Fint på ett sätt, men så tomt på ett annat sätt. Jag saknar lockarna, men de ska med största sannolikhet få komma tillbaka, när håret bara blivit lite, lite längre.

..en bild, för johannas skull;