vandring genom höstliga vindar
det börjar bli höst, det börjar kännas i luften. den väcker minnen, hösten. känslor i kroppen, tankar i knoppen. förra året, ett år sedan är det nu. allt var så annorlunda. jag, livet, runt omkring, perspektiven.
vandrade över bron, bort från museet påväg mot bussen i mörkret. ikväll. vinden blåste. gatlyktorna lyste. förra året. samma. runt omkring men ändå så olika.
förra året. det var början. på en period. i mitt liv. det var början. på en period som aldrig tidigare existerat i mitt liv, inte seriöst, i alla fall. början av förra hösten var början på spänning, på positiva känslor, på fria fall och lust att leva vidare, leva liv. senare övergång till infångade fall, okonrolll, och inte alls övervägande postivt, kändes så, känslan i mig, svart, stum.
men. när jag går där. i mörkret. ikväll. i blåsten. upplyst av gatlyktorna. då kan jag bara minnas. den där hoppfullheten, den där meningsfullheten, den där uppfylldheten och lusten till livheten som fanns i kroppen och knoppen för ett år sedan. den där början som ledde till slutet för en månad, eller egentligen flera månader, kanske till och med ett halvår sedan.
men, igen. ikväll. jag mindes det fina. och jag saknade. den tiden.
