borttappat
jag trodde. att allt dåligt skulle föra någonting gott med sig. jag trodde. att den där tiden var av mening, i en framtid. jag trodde så starkt på det. att om jag bara överlever, om jag bara tar mig igenom.. då kommer jag kanske tycka att, som markus krunegård sjunger -inte nu, kanske sen, kommer jag också att tycka, att allt dåligt för med sig nåt gott..
jag trodde så stark, det var det jag höll fast mig i, den där känslan av att allt ändå hade en mening. och. varför skriver jag trodde? varför använder jag ordet som någonting som varit, som inte är längre? trodde, skriver jag. inte tror. varför gör jag det?
för att. det är så det känns. att jag trodde. att jag inte tror längre. jag skriver trodde för att jag minns att jag trodde, men jag kan inte känna så längre. jag kan inte hitta till den där känslan, den där hoppfullheten och tron på meningen. jag hittar den inte längre. kanske har jag gett upp sökandet, jag orkar inte leta efter den där tron, den där känslan av hopp.. nu gör jag inte det. nu kan jag inte se meningen med det här. jag ser inte tiden som varit, tiden som är, som något som kan leda till någonting bra.
det känns så utdraget. så tomt. som att jag fastnat, i ett slags tomrum, ett slags mittemellan, där färgen är ganska så.. grå med inslag av svarta stänk.
som att jag är, men inte vill vara, alls.
.
