tomma ord om ingenting, om någonting, om allting?
läser hennes ord. dom känns så, beskrivande, berörande. så beträffande, mig. dom träffar, mig. dom är skrivna, av henne men, dom handlar, om mig, så som jag kände, för en tid sedan.
vill säga, att det inte måste vara så, att det är bättre, att gå.
jag känner igen mig, har varit där.
tänker, att jag har svaret, lösningen, som hon söker. att jag vet, sanningen. men. så slår det mig. att nej. någonting gick sönder, något gick i kras. någonting fattades, men något fattas ju, fortfarande, kanske ännu mer, än då, än innan, än någonsin.
den enda sanningen, jag har, är att jag fann, inga svar. gick en väg, lämnade någonting, men kom till något, bättre? jag vet inte. jag vet inte. jag vet inte. kanske är det inte alls samma, det som du skriver, och det som jag kände. men. jag tror det. jag kände igen så starkt. dock. har jag ingen. lösning. jag har inga svar. för jag gick. och jag hamnade. här. och frågan är. om här, är bättre än där? och vad fanns innan, det där? fanns det ens något, finns det ens något?
mer än tomrum, att fylla, men att fylla, med vad, när tomheten känns, så,
överhängande, stor?
