krympt
jag vet, att min blogg blivit världens (och universums universums) tråkigaste blogg.
jag har liksom.. tappat lusten lite, till att skriva.
innan skrev jag alltid. alltid, alltid, alltid hade jag lust att skriva, alltid skrev jag. och det kändes så bra, när man formulerade tankar och händelser till ord. det var som att se sig själv. se någonting, på insidan. det var.. livsviktigt. att skriva blogg var någonting som jag älskade, ett behov, det var en del av mig, och bloggen var jag.
och fortfarande, är det så att jag måste skriva. dock känns inte bloggen lika mycket jag längre. jag behöver den, det gör jag, för att den är fortfarande är som något slags hål.. ut i verkligheten, ut i världen, ut i universum (eller ut från, från, från?). men. jag lägger inte alls lika mycket tid på den. jag pausar, jag skriver på annat håll, jag existerar inte genom den (inte alls på samma sätt som jag gjorde innan, såg mig själv, genom den.. eller, var det verkligen så? gör jag om sanninge nun, bara minns det bra, minns positivt, som det är så lätt att göra, med så mycket? kanske. kanske är det en del av sanningen, en del).
jag vet inte, om det beror på tiden i sig. eller. om det beror på, de där trösklarna och dalarna som har passerats med den, med tiden. att det gett en annan bild av verkligheten, av världen, än vad jag hade innan. jag vet inte vad det beror på, bara att det beror, att det blivit, och nu är, så som det är.
jag är ju här.
jag har liksom.. tappat lusten lite, till att skriva.
innan skrev jag alltid. alltid, alltid, alltid hade jag lust att skriva, alltid skrev jag. och det kändes så bra, när man formulerade tankar och händelser till ord. det var som att se sig själv. se någonting, på insidan. det var.. livsviktigt. att skriva blogg var någonting som jag älskade, ett behov, det var en del av mig, och bloggen var jag.
och fortfarande, är det så att jag måste skriva. dock känns inte bloggen lika mycket jag längre. jag behöver den, det gör jag, för att den är fortfarande är som något slags hål.. ut i verkligheten, ut i världen, ut i universum (eller ut från, från, från?). men. jag lägger inte alls lika mycket tid på den. jag pausar, jag skriver på annat håll, jag existerar inte genom den (inte alls på samma sätt som jag gjorde innan, såg mig själv, genom den.. eller, var det verkligen så? gör jag om sanninge nun, bara minns det bra, minns positivt, som det är så lätt att göra, med så mycket? kanske. kanske är det en del av sanningen, en del).
jag vet inte, om det beror på tiden i sig. eller. om det beror på, de där trösklarna och dalarna som har passerats med den, med tiden. att det gett en annan bild av verkligheten, av världen, än vad jag hade innan. jag vet inte vad det beror på, bara att det beror, att det blivit, och nu är, så som det är.
jag är ju här.
Kommentarer
Trackback
