Ellinor

jag har tänkt på det en del på sistone, det där med ålder. eller, inte tänkt, utan det har mer varit som en känsla.. att jag på något sätt känner mig.. äldre. inte som något negativt egentligen, inte att jag börjar bli gammal (även om jag några gånger haft mindre åldreskriser inför de kommande, snart fyllda, tjugo åren), utan den där känslan är mer som en slags vuxen känsla. en insikt om att jag faktiskt inte är tonåring länge till, jag tillhör inte längre den kategorin, jag räknas som vuxen nu. jag ska leva mitt eget liv, jag väljer vilken väg jag vill gå. och jag menar inte det vuxna som något tråkigt.. jag menar absolut inte att jag insett att jag blivit vuxen och att jag nu ska formas in i vuxennormen med radhus, barn, fast anställning på ett jobb och husdjur.. det är bara en norm som behöver bli verklighet, om det är vad man vill i livet. det jag menar är (ja, vad är det nu? hur ska du lyckas knyta ihop det här, ellinor?)

jag menar.. att jag liksom insett någonting.. att tiden känns så påtaglig, så mycket verkligare än vad den någonsin gjort, någon gång tidigare.. och det känns som att jag kommit upp ett snäpp, att jag är på en annan nivå, i mitt liv.



på tal om ålder, och tid.. ett konstigt sammanträffande inträffade idag. jag jobbade på samma avdelning, som min gamla dagisfröken! jag mindes inte henne. hon mindes mig. mindes bror, mamma och pappa, kompisar från den tiden, mindes att jag var extra fäst vid henne och att det bara var hon som fick ta på mig overallen.. det var en känsla som är svår att beskriva, som fyllde mig när hon sa det.. var som att.. en liten del, en liten del av det förflutna, av lilla mig, hann ifatt och la sig tillrätta inombords, kändes som att livet som passerat drogs ihop och jag kände mig.. hel, på något vis.